Att det har tagit mig mer än 47 minuter från det att
jag öppnade ett nytt dokument till dess jag faktiskt började skriva det här inlägget stödjer på
många sätt min tes -det är jävligt problematiskt att vara bisexuell.
Eller, det är förstås inte problematiskt egentligen. Rådande strukturer gör det
problematiskt. Vår syn på kön, på sexualitet, på monogami, på vikten av
etiketter osv. gör det problematiskt. Det är så jag knappt vet var jag ska
börja.
Det är över huvud taget svårt att känna att en har
rätt till sin bisexualitet, att stolt
kunna proklamera att ens läggning faktiskt går ut på att attraheras av fler kön samtidigt. Snarare känns det som om det istället alltid blir något trassligt
antingen-eller, typ som om jag hoppar mellan en hetero- eller homoidentitet,
och det får mig att känna mig så himla splittrad. Samtidigt som jag av givna
skäl inte känner mig hemma i heteronormen är det också svårt att helt känna
tillhörighet i hbtq-sammanhang…för ibland är jag ju…straight…?
Många kvinnliga bisexuella erfar att de ibland (ofta?)
ses som ”svikare” i flatsammanhang, åtminstone när de väljer att ha relationer
med män. Det är naturligtvis i sig jävligt jobbigt att få sin sexualitet
ifrågasatt av en grupp som en ser sig allierad med, eller till och med som en
del av, men än värre är hur det får en att faktiskt själv känna sig som en
svikare. MEN HERRE GUD, vill jag skrika åt mig själv, DET ÄR FÖR FAN DIN LÄGGNING, DEN ENDA SOM KAN BLI
SVIKEN ÄR DU.
Men såklart är det inte så enkelt.
Det är märkligt hur en, i en så galet heteronormativ
värld, kan bli beskylld för att inte var lesbisk nog. Tro nu inte att det bara
skulle vara flator som anklagar en, det är precis lika vanligt, eller ännu
vanligare egentligen, att straighta personer vill att jag på olika sätt ska ”bevisa”
min queerhet. Förstår du? Inte nog med att en måste komma ut, en måste bevisa sin läggning. Problemet är att
de flesta av oss har ägnat tiotals år åt att trycka ner alla begär som inte
följer den heterosexuella matrisen. Från dag 1 börjar vi lära oss vad som är ”naturligt”
och ”normalt” och det tar tid att lära om. Det är först på senare år jag
äntligen har vågat erkänna, först för mig själv och nu även i viss grad för
andra, hur saker och ting egentligen ligger till. Så nog är det förståeligt att
jag ibland faller tillbaka i normativa tankebanor, inte minst eftersom det är så
mycket bekvämare att följa mallen och se sig själv som straight. Hela vårt
samhälle är organiserat kring lagar som premierar den heterosexuella
tvåsamheten.
En puckad tanke som många tycks gå runt och bära på är
att homofobi inte drabbar bisexuella. Om trycket blir för stort är det ju bara
att gå över till att ha relationer uteslutande med män? Ja, jo, precis så
funkar det… Puckon. Homofobi är högst verklig, såväl den som kommer utifrån som
den internaliserade. Rädslan för att dömas lika så. Därför är det svårt att
alltid vara öppen med sin läggning. Det är enklare att bara prata snubbar med straighta
tjejer, eller bara prata brudar med flator.
Resultatet är att osynligheten blir
stor i både straighta och queera sammanhang. Jag upplever det som att b.s. är
välkomna att höras i hbtq-sammanhang främst när vi bidrar med något som kan
inordnas som en homosexuell erfarenhet. I heterosammanhang är vi (mer än)
välkomna i porrfilmer.
Om jag fick bestämma skulle alla, såväl straighta som queera:
Äsch, egentligen är jag inte arg på hbtq-rörelsen.
Eller jo, lite. Men mest är jag arg på heteronormen som tvingar mig att ”välja
sida”, att definiera mig och min läggning. Jag är arg på tvåsamhetsnormen som
gör att vi sätter likamedtecken mellan aktuell relation och läggning. Jag är
förbannad på patriarkatet som trots mitt aktiva motstånd får mig att
undervärdera relationer med andra icke-män och gör relationer med män mer
eftersträvansvärda.
Och i slutändan tar jag ut all ilska på mig själv.
Mmmm, livet är härligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar