Ett ofta förekommande irritationsmoment i en feminists
vardag är att se hur män skiftar fokus från riktiga problem till låtsasproblem.
”Feministmän” som uttalar sig om manshat är exempel på sådant. Det är jobbigt
att som man bli ihopbuntad med våldtäktsmän och kvinnomisshandlare, det är
faktiskt inte alla män som förtrycker (eh jo?). En kvinna skriver en lång text
om varför hon säger sig hata män, ger exempel på exempel hur mansnormer och
förtryckande strukturer får henne att hata män som grupp. Förtydligar många
gånger att hon inte hatar varje man.
Hon älskar sin bror, sin pappa, den där manliga läraren som fick henne att våga
satsa på serietecknandet. Men när trycket blir för stort, när ännu en man
lägger handen på hennes rumpa i trängseln på tunnelbanan, är det enda hon
känner ett starkt hat mot alla...dessa…jävla...män. I kommentarerna är det
ytterst få män som upprörs över kvinnans erfarenheter, allt det hon varje dag
måste utstå till följd av kvinnohat
(kvinnohat leder till hot, ofredande, våldtäkt, misshandel och mord -manshat
som mest till ett argt blogginlägg). Däremot tycks det oerhört enkelt att gå
igång på hennes bruk av begreppet manshat. INTE ALLA MÄN. Snyft. Sluta
generalisera.
Jag läser otaliga kommentarer, inlägg, krönikor osv.
författade av män om hur manshat inte hör hemma i feminismen, hur det förstör
kampen, att hat inte kan bekämpas med hat blablablabla. Jag har aldrig sett
någon studie som ger stöd för dessa högst övertygade mäns teorier, men å andra
sidan har jag heller aldrig sett forskning som skulle tyda på att manshat är en
bra strategi.
Fast, då följer ju frågan, en bra strategi för vem? För att
uppnå vad?
Det stämmer sannolikt att manshat är ett effektivt sätt att
skrämma bort män från feminismen. Det säger sig självt. Män har som bekant
privilegiet att faktiskt kunna strunta i den feministiska kampen bleve den för
obekväm, för dem handlar den inte om egen överlevnad, så när de väljer att delta i kampen förväntar de
sig ofta beröm. Möts de istället av kritik blir det plötsligt inte lika roligt
att vara feminist och således slutar många intressera sig för jämställdhet.
Eller nej, intresset upphör inte, istället ändrar det form. Istället börjar
tankar om hur kampen borde föras att
formuleras. Det är här inläggen om hur manshat är skadligt för feminismen
börjar ta form. Sammanfattningsvis, om målet är att frälsa så många män som
möjligt till feminismen är måhända manshat not the way to go.
Men -och det här är ett fett jävla viktigt men- är det
verkligen det som är målet? Det kanske är ett steg i rätt riktning, men det
slutgiltiga målet är väl att uppnå ett jämställt samhälle och ett upplöst patriarkat?
Och hur många kamper för social rättvisa har genom tiderna gått framåt genom
att den förtryckta gruppen låtit sin strategi utformas av sina förtryckare? Om
Rosa Parks låtit sig vägledas i sin aktivism av de rasistiska och segregerande
lagstiftarna, hade hon då suttit kvar på ”fel” bussäte? Var det genom god ton som suffragetterna kämpade för
sina rättigheter, eller var det genom massdemonstrationer, hungerstrejk, våld,
skadegörelse och publika självmord? Var Stonewallupproret en mysig folkfest,
och inte ett våldsamt upplopp mot polis och andra auktoriteter?
Så hur fungerar manshat som strategi för icke-mäns
överlevnad i patriarkatet? Manshat blir ett sätt att ta tillbaka känslan av att
i all uppgivenhet och hopplöshet ändå vara ett handlande subjekt. Ett sätt att
befästa sin förmåga som tänkande varelse när upplevelsen av förtrycket gör en
apatisk. Det är en instinktiv reaktion, ingenting en nödvändigtvis väljer. Det
är ett sätt att höja sig själv, men inte på bekostnad av andra eftersom manshat
inte leder till konkreta negativa konsekvenser för män. Omvänd sexism finns
inte, cismän kommer aldrig diskrimineras strukturellt till följd av genus i ett
patriarkat.
När icke-män pratar feminism ska varken ordval eller ton
anpassas efter mäns tycke och smak. Det är svårt att ens vara säker på hur
många män som egentligen, på riktigt, vill leva i en jämställd värld, ty där
skulle de ha mindre makt och sakna könade privilegier. Således ska icke-män
aldrig rätta sin aktivism efter mäns propåer. Rättigheter har aldrig varit
något som en får, det är något en
strider för, något en tar. Vad är männens roll? De ska lyssna, agera i enlighet med vad de får berättat för sig och se till att män i deras närhet gör detsamma.
Huruvida manshat ska vara en del av feminismen kan
diskuteras i oändlighet, men det som med alla säkerhet inte hör hemma i
feminismen är män som berättar för icke-män hur deras kamp för jämställdhet ska
föras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar